Blandade djupdykningar (Inzpira nr 3 2013)

Jag är en lantlolla. Jag är uppvuxen i en liten ort (en sån med en liten närbutik. …och det är ungefär allt. Nabben by night: en ensam mopedist på en skogsstig.) där jag mer eller mindre kunde stå med ena foten i den steniga, karga Småländska tallskogen och den andra foten i Östersjön.

När jag var en liten valp skrämde jag vettet ur min stackars barnvakt/familjevän Lotta, och min mamma, genom att helt resolut kuta rakt ut på en brygga och hoppa i vattnet, på det djupa. Jag var cirka tre äpplen hög, vid tillfället, och hade definitivt inte lärt mig simma ännu… Istället satte jag mig på botten och kollade på fiskar och stenar och allt möjligt skoj tills den badvaktsutbildade Lotta drog upp mig ur vattnet. Då tjoade jag enligt uppgift genast ett entusiastiskt och lyckligt ”IGEN!”
(Av någon besynnerlig anledning mottogs inte detta förslag med några rungande bifall, precis.
Tjaskigt värre…)

Jag är också en av de där människorna som påverkas av fullmånen. Det finns kloka människor som säger att det är ganska logiskt, eftersom vi människor består av en så hög beståndsdel vatten. Det finns också andra kloka människor som tror att vi hittar på. Själv vrider jag och vänder mig under fullmånenätterna – och det känns inte ett dugg som ”hittepå”.

Enligt astrologerna är jag född i Kräftans tecken. Då ska man vara vattentecken. Hemkär, moderlig och förtjust i vatten. Två av tre rätt är kanske inte så illa?
Kanske är det förklaringen till att jag aldrig någonsin, i hela mitt vuxna liv, känt mig så lycklig, lugn och närvarande i nuet som den absolut första gången jag och maken vadade ner i vattnet i Playacar i Mexico, och jag kunde lägga mig ner och bara flyta. Med öronen under vattenytan och näsan i solskenet mådde jag så otroligt bra. Jag lyssnade på vattnets rörelser och bara VAR.
Kanske var det snarare det faktum att det var 27 grader i solen och 21 i vattnet och att det var december som gjorde att jag bär den där stunden i mitt hjärta…?

Vilken förklaring man än vill dra till med, är faktum att jag hittills i mitt liv aldrig klarat av att flytta någonstans där jag inte har nära till vattnet. I mitt nuvarande hem har jag ett större vatten (ett sånt där det tutar och går stora färjor stup i kvarten) cirka 40 minuters promenad bort. Jag har också ett ”hemligt vapen” mot vattenlängtan: en liten damm i en dunge precis nedanför min balkong. Dit händer det att jag går för att bara VARA en stund, när det är kaos i huvudet.

För det är något lugnande med vatten. Något hemtrevligt, något som ankrar mig.

Jag  vet att jag är långtifrån ensam om det här. Vatten är så viktigt för oss människor. En gång, för länge länge sedan (i alla fall om man råkar tro på den där teorin om ”evolution” som Darwin spottade ur sig en gång), simmade ju alla våra förfäder omkring i vattnet och käkade plankton, tills vi skaffade fötter och armar och öron och såna grejer…
Så jag tycker att vi borde ta bättre hand om vår världs alla vattendrag. Sluta köpa jätteräkor. Dubbelkolla så att fisken på vårt bord är MSC-märkt och inte trålad. Skänka en slant eller två till WWF, då och då.

...och att alltid, alltid göra som Dory i ”Hitta Nemo”:
”Just keep swimming!”

 



Publicerad i Inzpira 3 2012 - utgivningsdatum 25/6-13