Det var en gång... (Inzpira nr 4 2013)

Det är det här med sagor. 

För att börja den här krönikan på ett kulturellt och begåvat vis (…?) ska jag först och främst hänvisa till Albert Einstein. Det påstås att en ambitiös moder vid ett tillfälle frågat honom vad hon borde läsa för sitt barn, så att den lille skulle utvecklas till en framstående vetenskapsman. 
”Sagor”, svarade Albert Einstein. 
”Vad mer?” undrade den nyfikna modern. 

”Mer sagor.” sade Albert Einstein bestämt. 
”Och sen då?” frågade den envisa damen. 
”Ännu flera sagor.” var det slutgiltiga svaret. 

I sagor ryms nämligen hela världen, och så alldeles lagom mycket till, utöver den! Där finns sensmoral och sunt förnuft, där finns klokskaper och tokskaper och många små finurligheter som vi en första anblick VERKAR vara knasiga, men som liksom nästlar sig in i ens undermedvetna och gör en till en snällare, bättre eller klokare person. Ett sätt att se världen genom rosaskimrande sagoglasögon. För i sagor är allting inte bara svart och vitt, ont och gott, utan där finns nyanser också – om man bara orkar se dem. 

Jag har ju redan berättat om min stora kärlek till böcker. Jag var en av de där ungarna som alltid hade näsan i en bok. "En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.", som Astrid Lindgren sa. Dessutom träffade jag min allra bästa vän på ett bibliotek, i en sagogrupp, när jag var fem år gammal. Idag är vi tajtare än syskon (vi har bråkat som såna, också, men vi hittar alltid tillbaka till varandra igen). 

Det är inte klokt, egentligen, vad sagor kan leda till! 

Nu har hon en egen liten grabb, ett ettårigt yrväder med spring i benen, sin mammas glittriga blå ögon och hela livet framför sig. Så jag ger honom det bästa jag kan. Det finaste jag har att ge. Det där som både jag och Einstein och Astrid Lindgren är så rörande eniga om att alla barn ska ha, det där som det är en mänsklig rättighet att få ta del av.
En alldeles egen värld:
han får mina favoritsagor.

Folk och Rövare i Kamomilla Stad. Nalle Lufs. Djuren i Hackebackeskogen. Allra Käraste Syster, Bröderna Lejonhjärta och Spelar min lind; sjunger min näktergal, också, när han blivit stor nog. 

Inte på pekskärm eller ljudbok. I pappersformat, med precis rätt illustrationer (de där jag själv minns att jag följt med fingertoppen så många gånger när jag satt i min mammas knä) och med många tillhörande kramar. För sagor? De är allra bäst när det ingår en stor portion kärlek. 

Det är liksom det de är gjorda av.

 




(Publicerad i Inzpira 4/2013 - utgivningsdatum 27/8-13)