Lite tick, men främst tack! (Inzpira nr 5 2013)

Tick tack, tick tack…

Stadigt, taktfast tickar klockan över mitt huvud fram sekunder, minuter, timmar…
Dagar går medan jag slött registrerar dess monotona påminnelse om tiden som flyter. En kär vän skriver en ironisk Facebookuppdatering som beklagar att det ännu en gång än måndag, och plötsligt klickar det till inne i mig. Tick i all ära – tänk om man fokuserade på TACK?

Jag tror jag svarade något i stil med ”Ja! Vad härligt! En ny underbar vecka att forma – för tänk vad astrist det varit om man vaknat upp och insett att man var död…” Visst är det ett skämt, men ändå inte helt och hållet, kanske? Nog finns där ett litet spår av allvar i min lilla pik? Jo. Så är det nog.

Kanske beror det på att jag någonstans, helt nyligen, läste att det dör mer än 100 personer i minuter, världen över, och den där känslan jag fick då – en djup och innerlig lycka, en tacksamhet över att vara vid liv.
Kanske är det för att jag precis kommit hem från ett informationsmöte med Team Rynkeby kring 2014 års projekt för Barncancerfonden, vilka så innerligt behöver våra pengar för att kunna fortsätta hjälpa både de cancerdrabbade barnen och deras familjer. Berättelserna och fotona berörde mig djupt och fick mig att tänka, och önska att jag kunde ge mermermer av mig själv.
Kanske grubblar jag helt enkelt för mycket, precis som min pappa alltid har påstått.

Oavsett vilket, vill jag bara ta en liten stund av er dyrbara tid (för den ÄR verkligen dyrbar!) och be er att ta vara på de minuter som tickar förbi. Njut av alla små fina stunder och våga ta en risk då och då. Skriv en Bucket List och pränta där ner allt det där ni vill göra i livet. Gå sen och gör så många av de sakerna ni bara kan. På en gång!
Lev i NUEN.
Det är av dem livet består.

Nu får ni ursäkta mig. Jag ska gå och njuta av en kopp nybryggt kaffe, borra ner näsan i en kurrande katt, skriva ett riktigt, handpräntat pappersbrev till någon jag inte pratat med på länge, hoppa i lövhögar, ta en promenad och lyssna på naturen.

GÖR en underbar dag!






(Publicerad i Inzpira 5/2013 - utgivningsdatum 25/10-13)

Det var en gång... (Inzpira nr 4 2013)

Det är det här med sagor. 

För att börja den här krönikan på ett kulturellt och begåvat vis (…?) ska jag först och främst hänvisa till Albert Einstein. Det påstås att en ambitiös moder vid ett tillfälle frågat honom vad hon borde läsa för sitt barn, så att den lille skulle utvecklas till en framstående vetenskapsman. 
”Sagor”, svarade Albert Einstein. 
”Vad mer?” undrade den nyfikna modern. 

”Mer sagor.” sade Albert Einstein bestämt. 
”Och sen då?” frågade den envisa damen. 
”Ännu flera sagor.” var det slutgiltiga svaret. 

I sagor ryms nämligen hela världen, och så alldeles lagom mycket till, utöver den! Där finns sensmoral och sunt förnuft, där finns klokskaper och tokskaper och många små finurligheter som vi en första anblick VERKAR vara knasiga, men som liksom nästlar sig in i ens undermedvetna och gör en till en snällare, bättre eller klokare person. Ett sätt att se världen genom rosaskimrande sagoglasögon. För i sagor är allting inte bara svart och vitt, ont och gott, utan där finns nyanser också – om man bara orkar se dem. 

Jag har ju redan berättat om min stora kärlek till böcker. Jag var en av de där ungarna som alltid hade näsan i en bok. "En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje.", som Astrid Lindgren sa. Dessutom träffade jag min allra bästa vän på ett bibliotek, i en sagogrupp, när jag var fem år gammal. Idag är vi tajtare än syskon (vi har bråkat som såna, också, men vi hittar alltid tillbaka till varandra igen). 

Det är inte klokt, egentligen, vad sagor kan leda till! 

Nu har hon en egen liten grabb, ett ettårigt yrväder med spring i benen, sin mammas glittriga blå ögon och hela livet framför sig. Så jag ger honom det bästa jag kan. Det finaste jag har att ge. Det där som både jag och Einstein och Astrid Lindgren är så rörande eniga om att alla barn ska ha, det där som det är en mänsklig rättighet att få ta del av.
En alldeles egen värld:
han får mina favoritsagor.

Folk och Rövare i Kamomilla Stad. Nalle Lufs. Djuren i Hackebackeskogen. Allra Käraste Syster, Bröderna Lejonhjärta och Spelar min lind; sjunger min näktergal, också, när han blivit stor nog. 

Inte på pekskärm eller ljudbok. I pappersformat, med precis rätt illustrationer (de där jag själv minns att jag följt med fingertoppen så många gånger när jag satt i min mammas knä) och med många tillhörande kramar. För sagor? De är allra bäst när det ingår en stor portion kärlek. 

Det är liksom det de är gjorda av.

 




(Publicerad i Inzpira 4/2013 - utgivningsdatum 27/8-13)

Blandade djupdykningar (Inzpira nr 3 2013)

Jag är en lantlolla. Jag är uppvuxen i en liten ort (en sån med en liten närbutik. …och det är ungefär allt. Nabben by night: en ensam mopedist på en skogsstig.) där jag mer eller mindre kunde stå med ena foten i den steniga, karga Småländska tallskogen och den andra foten i Östersjön.

När jag var en liten valp skrämde jag vettet ur min stackars barnvakt/familjevän Lotta, och min mamma, genom att helt resolut kuta rakt ut på en brygga och hoppa i vattnet, på det djupa. Jag var cirka tre äpplen hög, vid tillfället, och hade definitivt inte lärt mig simma ännu… Istället satte jag mig på botten och kollade på fiskar och stenar och allt möjligt skoj tills den badvaktsutbildade Lotta drog upp mig ur vattnet. Då tjoade jag enligt uppgift genast ett entusiastiskt och lyckligt ”IGEN!”
(Av någon besynnerlig anledning mottogs inte detta förslag med några rungande bifall, precis.
Tjaskigt värre…)

Jag är också en av de där människorna som påverkas av fullmånen. Det finns kloka människor som säger att det är ganska logiskt, eftersom vi människor består av en så hög beståndsdel vatten. Det finns också andra kloka människor som tror att vi hittar på. Själv vrider jag och vänder mig under fullmånenätterna – och det känns inte ett dugg som ”hittepå”.

Enligt astrologerna är jag född i Kräftans tecken. Då ska man vara vattentecken. Hemkär, moderlig och förtjust i vatten. Två av tre rätt är kanske inte så illa?
Kanske är det förklaringen till att jag aldrig någonsin, i hela mitt vuxna liv, känt mig så lycklig, lugn och närvarande i nuet som den absolut första gången jag och maken vadade ner i vattnet i Playacar i Mexico, och jag kunde lägga mig ner och bara flyta. Med öronen under vattenytan och näsan i solskenet mådde jag så otroligt bra. Jag lyssnade på vattnets rörelser och bara VAR.
Kanske var det snarare det faktum att det var 27 grader i solen och 21 i vattnet och att det var december som gjorde att jag bär den där stunden i mitt hjärta…?

Vilken förklaring man än vill dra till med, är faktum att jag hittills i mitt liv aldrig klarat av att flytta någonstans där jag inte har nära till vattnet. I mitt nuvarande hem har jag ett större vatten (ett sånt där det tutar och går stora färjor stup i kvarten) cirka 40 minuters promenad bort. Jag har också ett ”hemligt vapen” mot vattenlängtan: en liten damm i en dunge precis nedanför min balkong. Dit händer det att jag går för att bara VARA en stund, när det är kaos i huvudet.

För det är något lugnande med vatten. Något hemtrevligt, något som ankrar mig.

Jag  vet att jag är långtifrån ensam om det här. Vatten är så viktigt för oss människor. En gång, för länge länge sedan (i alla fall om man råkar tro på den där teorin om ”evolution” som Darwin spottade ur sig en gång), simmade ju alla våra förfäder omkring i vattnet och käkade plankton, tills vi skaffade fötter och armar och öron och såna grejer…
Så jag tycker att vi borde ta bättre hand om vår världs alla vattendrag. Sluta köpa jätteräkor. Dubbelkolla så att fisken på vårt bord är MSC-märkt och inte trålad. Skänka en slant eller två till WWF, då och då.

...och att alltid, alltid göra som Dory i ”Hitta Nemo”:
”Just keep swimming!”

 



Publicerad i Inzpira 3 2012 - utgivningsdatum 25/6-13

Nytt liv!

Hej!
Snubblade du in här av misstag, eller hade du kvar den här bloggen i din bloggfeed? *nyfiken*
Ni vet hur det är... "Den HÄR gamla trasan?!"
Fast allvarligt:

Jag tyckte att det var dags att min pappskalleblogg fick en ansiktslyftning. (Kanske att jag själv skulle behöva en, också, med tanke på att jag var tre år yngre sist jag skrev min presentation... Nåväl. Det är åtgärdat nu. Om än nämnda presentationsmakeover inte hjälpte ett endaste litet dugg mot golfvingar eller eventuella fina linjer. Sånadär som en cirka-sextonårig välmenande SPAterapeut smörjer in en mot. Huff. Snärta! ;))

Eventuella scrappigheter förvisar jag fortfarande till www.zarischka.com där det heller inte händer ett endaste dugg, fast pausen förhoppningsvis inte blir tre år lång... *hosta hosta* (Nä, på riktigt. Jag är förkyld och det är oerhört synd om mig! *nickar frenetiskt och raggar sympati*)
I den här bloggen tänkte jag att mina ord kunde flytta in.
De där som smiter. De som försnillar sig ut ur min hjärna genom mina fingrar och hamnar på papper/på ett worddokument/i en textfil. Svammel och krönikor.
I första hand de krönikor jag skrivit åt www.inzpira.se 

Om ni nu skulle ha missat ett nummer, eller så.
(Om ni har det så tycker jag att ni ska följa länken här ovanför och genast fixa så att ni har en up-to-date-prenumeration, för det är klart att ni inte vill missa alla godsaker didäringa töser'a vräker ur sig så snyggt i magazinet? Nä, jag menar det! :))
Men OM ni nu skulle ha råkat missa något nummer, så kan ni ju läsa mina krönikor här istället.
Ifall att ni vill.

Annars kan ni göra som jag, oavsett om ni har ont i halsen eller ej:
ta en kopp kaffe och en glass.
Glass är nämligen bra för själen, och av kaffe blir man både snygg, snäll och smart. Som Bamse - fast utan dunderhonung. Särskilt om det är fairtradekaffe. Då blir man per automatik ännu bättre på alla vis.

Hoppas jag.
(...för annars kanske jag bara är beroende i onödan, liksom, och det vore ju alldeles extra fånigt.)

Ha en fin dag - och glad midsommar!





  
(I enlighet med Inzpiras regler för publicering blir det en tre månaders fördröjning på krönikorna, men jag "bakdaterar dem" så att de ändå hamnar på det datum då tidningen kom ut - så blir det mer rätt i tiden, så att säga. Med andra ord: för att läsa får ni, än så länge, scrolla neråt!)

Music, Maestro! (Inzpira 2 2013)

Musik. Ett enda litet ord. Fem små bokstäver. Tusentals betydelser.
Musik är en drivkraft, nästan lika kraftfull som religion eller politik. Den erbjuder grupptillhörighet, glädje, mindfulness, styrka… Det finns psykologer som hävdar att rätt musik fungerar lika bra som anti-depressiv medicin. Det finns andra kloka människor som säger att Mozart gör att hjärnan aktiveras och gör att studier blir lättare och tenderar att stanna kvar i huvudet (istället för att flyga iväg efter provet, sådär som kunskap ibland tenderar att göra.) Man kan, på Illustrerad Vetenskaps hemsida  läsa sig till att barn som börjar spela instrument redan i tidig ålder, blir smartare. Vissa hjärncentra växer av att skapa musik.

Man kan också göra en snabb sökning på sidan och få veta att ”Universum är fyllt av musik”. (Det tycker jag låter fint. Att universum är uppbyggt av matematik, det är inte riktigt ”min melodi”. Jag föredrar att tänka att allting som finns, har en egen sång. Han var något på spåren, Elton John!)
Därutöver berättas det att musiken inte uppfanns av människan, utan faktiskt fanns redan innan vi kröp upp på land, skaffade ben och började klättra omkring i träd, och sånt. Det är ju faktiskt bara logiskt. Både valar och fåglar sjöng ju, långt innan vi människor kommit till, och hade börjat fundera på att sjunga sonater under varandras balkonger.

Jag, som kanske inte är riktigt klok, påstår med bestämdhet att Depeche Modes album Violator är min räddande ängel och tog mig igenom såväl tonårsångest och ett kraschat förhållande som min mammas bortgång. Den skivan var min livlina.
Oftast räckte det med ett varv. Ibland blev det fler. Det hände att den stod på repeat medan jag sov.
…men den tog mig alltid igenom det värsta och ut på andra sidan.

I korthet kan man alltså säga att musik är livsnödvändigt.

Den gör oss till bättre människor. Den får oss att orka lite längre i löparspåret och att ta oss igenom sånt som gör oss små och hudlösa. Den samlar ihop våra delar och gör oss hela, erbjuder trygghet och glädje, mod och kraft, stillhet och klokskap.

Man kan egentligen kortfatta hela den här krönikan genom att citera en annan klok man, nämligen humanitären och U2s fantastiske sångare, Bono:
”Musik kan förändra världen, eftersom musik förändrar människor.”
Det är faktiskt precis så enkelt!

…så vart du än går i livet, vart i världen din väg än bär, glöm aldrig bort att ta med dig din sång.

 



Publicerad i Inzpira Magazine 2/13 - utgivningsdatum 23/4-13

Solarie för själen (Inzpira nr 1 2013)

Av någon anledning tycks vi människor få för oss att vintern är något som kommer samtidigt som adventspyntet åker fram. Ett vackert, vitt täcke av pudrigt vit snö som täcker landskapet när tomten traskar fram – och som sedan genast tinar när trettondagsafton passerat.

Så är ju oftast inte riktigt fallet,utan den verkliga vintern kommer lite senare än så, sådär i sportlovstider. Skidor och skridskor dras fram och pulkan slits blank undertill medan snöbollar yr i luften och en och annan snölykta och snöängel skapas, för att pynta allt det vita med ljuspunkter och lite hemgjord charm.

En annan sak som är ungefär lika omöjlig att undvika, är den där intensiva längtan efter ljus och färger som kommer i samma veva. Det nya året börjar och genast köper vi söta, färggranna primula och knallfärgade tulpaner att pigga upp våra hem med. Vi slänger ut adventsljusstaken, de mysigt murriga plädarna, kuddarna och julgardinerna och ersätter dem med knalliga färger och klara ljuspunkter. Blommorna får krukor i krispigt vitt och i sprudlande färgnyanser som gör det omöjligt att inte le och piggna till.

Kan det kanske vara så att vi helt enkelt gått i mentalt ide en sväng över jul, och när det nya året börjar är vi redo att åter välkomna ljuset. Vi sopar rent framför våra dörrar och bjuder in allt det nya, fräscha, sprakande ljusa och uppiggande. Det blir en konstgjord vår inomhus, långt innan snödropparna vågat sig upp i rabatterna utanför. Som en slags solarie för själen.

Då är det inte dumt att vi har så många härliga stunder framför oss i början av året. Alla Hjärtans Dag, påsk, pingst, Kristi Himmelfärdsdag – och alla skolloven, såklart! I detta nummer av Inzpira har vi fokuserat på skapande till just påsk, med allt vad det innebär av glada färger och smaskiga godsaker. Vi har riktigt djupdykt i pastelligt godis, söta prydnader och härliga, egengjorda pynt till hemmet.
Här finns idéer till påskkort med en liten gåva, inzpiration till en helt ny tavla, layouter som får kreativitetsimpulserna att jubla, och en vacker berättelse om en nystart i scrappandets tecken, samt mycket, mycket annat.

Vi hoppas att ni, liksom vi, verkligen ska njuuuta av detta härligt våriga nummer av Magazinet, och att ni får en riktigt fin, glad och minnesvärd påsk.

 



Publicerad i Inzpira Magazine 1/13 - utgivningsdatum 26/2-13
Denna krönika fungerade som en korsning av krönika och ledare, därav den tydliga Magazine-anknytningen.

Traditioner (Inzpira nr 6 2012)

Det är ju det där med traditioner. Saker man liksom bara måste göra, för annars känns inget riktigt rätt. Såhär års drabbas större delen av befolkningen av ett slags skenande OCD och alla bara MÅSTE fixa alla de där sakerna som ”hör till” för annars blir det nog inte riktigt jul.
Sån är den, julen!
Alla traditioners mesta högtid och de fixa idéernas allra heligaste dag. 340 dagar om året, eller så, är vi rätt normala (jämförelsevis), allihop – men så fort det lackar mot jul blir vi som besatta av små detaljer.

Man ska göra glögg och äta lutfisk och skicka egenhändigt ihopknåpade julkort och skriva julrim till alla paketen. Det hör liksom till att man tar en nubbe till sillen (fast man egentligen inte gillar nubbe. Eller sill.) och man ska ha mandel i gröten och alla barnens hemgjorda pynt i den evinnerliga granen som man köpt för dyra pengar och som egentligen bara får en att nysa – och som tvingar en att dammsuga mer än man egentligen har lust med (för den barrar ju så förfärligt).

...och så alla krönikor om jul, dårå. Jag menar – hur många personer kan EGENTLIGEN skriva om jul, traditioner (nya eller gamla eller rena avsaknaden av sådana) utan att man får lite skavsår i ögonen av att läsa dem?
Här skulle vi nästan kunna göra en liten tävling! Alla skickar in sin kvalificerade gissning, och så ska man räkna alla mandlarna i grannens gröt samt sjunga Stilla Natt baklänges på Inzpiras telefonsvarare, och VIPS kan man vinna en trevlig natt i ett lugnt och stillsamt rum med madrasserade väggar…
Men riktigt så roligt ska vi inte ha det. Faktiskt.
För vet ni vad? Jag tänker vara helt ”wild and crazy” och skriva om något annat. Jag är liksom redan KLAR med julskriverierna och nu tycker jag att det är dags att ägna tankarna åt något helt annat.

Vardagar!

Under 2013 har jag nämligen tänkt haka på den där trenden som svepte över USA redan i förrfjol, men som jag (eftersom jag är lite seg i starten) inte kommit mig för att prova förrän nu. Project Life. Ni vet, den där idén att man ska dokumentera sin vardag och försöka förenkla sin skapandeprocess en liten, liten gnutta genom att ta ner den i format. Ofta scrappar man små 4x6-tumskort som man sätter in i speciella plastfickor, och det finns inte några regler för precis hur många kort man får lov att göra. Eller hur få.

Jag gillar sånt. Lite vardagsanarki vid pysselbordet!

Därför avrundar jag detta inte-särskilt-juliga inlägg med ett litet upprop: Gör slut med finpysslet! Kanske inte för alltid, eller hela tiden, men våga i alla fall ha en liten flirt med en vardagsdokumentation. Inled en romans med dina helt vanliga dagar och skriv en kärleksförklaring till rutinerna! Traditioner FINNS nämligen, även när det inte är jul. Vi tittar bara inte så himla noga på dem, eftersom de är så vardagliga…!

Ta de här 365 dagarna, som år 2013 bjuder på, och utnyttja dem till att utforska ditt eget liv. Vem vet? Du kanske hittar massor av guldkorn som du glömt att se, bara för att de är alldeles för nära inpå. (Och alla dammråttorna i livsvrårna? Dem kan du slänga ut, en gång för alla!)

Med önskan om ett vardagligt, lagom navelskådande och väldigt väldokumenterat nytt år,






Publicerad i Inzpira 6/2012 - utgivningsdatum 18/12-12